En av kvinnorna i mitt liv

För ett par dagar sedan var jag på väg till en träff med en arbetsgivare och skyddsombud inom Kommunal Norrbotten då jag får syn på henne. Hon går mitt i gatan tillsammans med en väninna. Jag kör sakta bakom. När hon får syn på bilen, gestikulerar hon och skyndar sig mot vägkanten och vinkar ursäktande.

Jag skyndar mig att parkera bilen så att jag ska hinna upp henne. Det blåser ute och det är kvavt, åskan hänger i luften. Hon går med käpp och vinden har ett ordentligt tag i hennes gråspräckliga hår. Jag ropar på henne och vi kramas. Länge. Ett kärt återseende.

Denna kvinna blev tidigt ensamstående med sitt barn. Hon har kämpat för hennes integritet. Folk har haft åsikter och tyckanden om vilken typ av människa hon var. Hon tog körkort och köpte sig en bil.

”Herregud! Barn och ingen karl!” Skvallret gick i höga vågor.

Men hon har stått på sig. Hon har stått emot alla elaka tungor. Hon har tagit hand om och kämpat för hennes sjuka syster. Hon har varit aktiv inom politiken och skrivit många brev till kommunen.

Jag minns när jag var barn hur imponerad jag var av hennes vita skinnsoffor och matchande vita TV apparat. Hon hade mossgröna sammetstapeter i hallen och vitlaserade timmerväggar i vardagsrummet, en kohud på väggen och en lurvig matta under vardagsrumsbordet. Kändes lyxigt. Hon gjorde lemonad som smakade underbart varma sommardagar i bersån i hennes trädgård. Jag kommer ihåg hennes goda gurktimbaler som var hennes specialitet vid stora släktsammankomster.

Hon höll tal på min fars begravning för drygt fem år sedan som berörde från tårna till hårfästet. Det var påfrestande för henne, benen skakade och rösten darrade mot slutet, men hon ville göra det. För sådan är hon. Ställer upp för människor hon håller av och som finns och har funnits i hennes närhet.

Varje gång vi ses peppar hon mig. ”Du är verkligen en pärla! Fortsätt jobba fackligt, det har inte alltid varit en given rättighet!”.

Denna kvinna är en mentor till mig. Hon har alltid trott på mig och lyft mig på sitt speciella vis. Vi har haft djupa samtal under de år som gått. Om livet. Om vad som är rätt och fel. Om värderingar och att värna om det som betyder något.

Det är min mammas faster. Jag kallar henne gammelfaster. Hon är snart hundra år gammal och hon har kvar kämpaglöden och hennes integritet.

Min gammelfaster. Min mentor.

Jag är så tacksam för att du finns i mitt liv!

 

 

Då jaget imploderar…

Vad är det som får människor att vägra se att deras agerande får negativa konsekvenser för andra?

Som driver frågor till absurdum för att få ”rätt”?

Som ställer frågor som är anpassade till ”rätt” svar.

Som glömmer bort de där ”andra”. De där ”andra” som får betala priset för maktbegäret. Rorsmännen som lägger sin tillit till styrman. Utan att veta hur styrman stakat ut vägen. Inte för deras skull utan för sin egen.

Då egot och självbevarelsedriften likt ett gift genomsyrar det förnuftiga tänket.

Då prestige och att få rätt i sak hamnar överst på listan.

Under jakten på att boosta egot glöms kartan och kompassen bort. Värderingarna och målen försvinner. Fokus läggs på detaljer som oftast inte har någon betydelse. Gemenskapen och viljan att förändra till det bättre och lära av misstagen försvinner.

Att välja den vägen medvetet och att efter ha vandrat den ett bra tag utan att nå framgång, trots att man involverat ett flertal andra, då är det svårt att kliva av och se sig själv i spegeln.

Ja visst, vi är människor och det har nog hänt oss alla någon gång. Det är systematiken i det som är problemet. Att gång på gång söka fel och försöken att rättfärdiga sin arbetsmetod där sökandet sker bakom ryggen, i hemlighet.

Utan att prata med varandra, utan att reda i frågan, utan samverkan.

Det blir en varböld och känslan av misslyckande kommer till slut. När man får upp ögonen för det man missat under jaktens gång, människorna man svikit och förtroendet man tappat.

Men det är inte säkert att allt är förlorat.

Det är beroende på om man har fina, kloka och ödmjuka människor runt omkring som har styrkan att förlåta, styrkan att lyfta när man är som mest sårbar.

För vad är egentligen viktigt i livet?

Kärlek, tillit och förmågan att göra om och göra rätt. Att kunna se helheten. Att våga ställa sig frågan ”för vems skull” och reda i vad problemet egentligen är.

Alla hamnar i botten någon gång i livet. Alla. Vi har våra kriser. Då är det lätt att projicera över till någon eller på något annat. Men det går över, med rätt stöd och hjälp. Med fokus på rätt saker.

För att vi har varandra.

Vi ska vara rädda om oss. För det finns bara en av oss. Och vi behöver varandra när det blåser hårt. Det är detta som kallas respekt, demokrati, empati, medkänsla och socialism.

Tillsammans gör vi skillnad. Tillsammans är vi starka.

 

En helt vanlig dag...

Väckarklockan ringer. Jag sträcker på kroppen likt en nyvaken katt.

Äter frukost, dricker de muggar kaffe jag behöver för att komma igång och går igenom mailen. Ringer några samtal.

I dag ska jag träffa människor jag aldrig träffat förut. Efter vägen västerut. 50 mil i bil. Jag är förväntansfull och nyfiken på.

Jag packar arbetsväskan med material och handböcker i arbetsmiljö. Lunchen bestående av en avocado och två kokta ägg åker ned i påsen. En rulle dasspapper är alltid bra att ha, man vet aldrig...

Solen skiner på morgonen och det är nästan vindstilla, det får bli capribyxor och sandaler. Sommaren är bara ett par veckor bort. Vindjackan på och jag går till bilen, Ferrarin, som jag har döpt henne till. Svenssonbil låter så tråkigt.

Tankar fullt och ställer in GPS:en.

Under resans gång samtalar jag med ett skyddsombud som ska följa med en medlem för första gången till en rehabträff. Hon får lite råd och stöd.

En arbetsgivare som jag träffat tidigare i veckan ringer och vi reder ut frågetecken gällande riskbedömningar och pratar om skyddsombudens roll på arbetsstället. Hur och när de ska verka i sina roller. Vi är överens om fortsatt dialog.

En medlem som jag följer gällande arbetsanpassning och rehabilitering hör av sig. Medlemmen har många frågor och farhågor. Jag förklarar och berättar. Vi säger hejdå till varandra och ska träffas inom snar framtid.

Jag närmar mig slutdestinationen. Radion har slutat ta emot signaler för länge sedan. Jag ser ut över landskapet och njuter. Jag ser tallskog, älven, sjöar och berg som är snöklädda på toppen. Det ser ut som att jättar har spelat boule med jättestora stenar på kalhyggena, de ligger utspridda lite här och var. Det gallras träd i skogarna.

Jag passerar Arvidsjaur. Här behövs inga övergångsställen, folket går lite som de vill över gatorna. Det gäller att se upp.

Det är renar och tjädrar efter vägarna. Mina mötande medtrafikanter blinkar med helljuset då de nyss passerat ren och jag gör likadant. Sådant värmer, bra trafikvett!

Så kommer jag fram. Jag har stämt möte med en arbetsgivare och en anställd inom privat personlig assistans och vi ska träffas på sektionsexpeditionen. Jag är framme i god tid så jag hinner köpa en wienerlängd till fikat. Jag hinner även äta min medhavda lunch.

Så kliver jag in på expeditionen. Ordförande har lämnat dörren öppen så att jag ska hitta. Det doftar ljuvligt av kaffe och hon hälsar mig välkommen, alltid lika glad och trevlig.

Arbetsgivaren och den anställda kommer. Vi fikar och presenterar oss. Vi pratar om brukaren, om trygghet, om anställniingsvillkor och vad som ger glädje i yrket. Vi pratar arbetsmiljö. Klockan går fort och innan vi skiljs åt har vi bestämt tid för en ny träff. Kanske, kanske får Kommunal Norrbotten ett arbetsplats- och skyddsombud, jag hoppas.
Mötet håller hög kvalitet. Jag tror vi sa hejdå till varandra i nöjdhet. Det känns så. De sa så. Vi skakar hand. Fasta handslag med ögonkontakt.

Det börjar regna. Molnen hopar sig och det är mörka moln på himlen.

Men inte i mitt sinne.

Jag startar Ferrarin och reflekterar dagen. Med vindrutetorkarna vispandes på framrutan.

Rehabträffen som skyddsombudet skulle på gick jättebra, hon var nöjd.

Hemkommen mailar jag och skickar meddelanden.
Jag har fått protokoll från riskbedömningarna av arbetsgivaren jag pratade med under resan och inbjudan till möten.

Pizza till middag.

Imorgon är en ny, helt vanlig dag.