En av kvinnorna i mitt liv

För ett par dagar sedan var jag på väg till en träff med en arbetsgivare och skyddsombud inom Kommunal Norrbotten då jag får syn på henne. Hon går mitt i gatan tillsammans med en väninna. Jag kör sakta bakom. När hon får syn på bilen, gestikulerar hon och skyndar sig mot vägkanten och vinkar ursäktande.

Jag skyndar mig att parkera bilen så att jag ska hinna upp henne. Det blåser ute och det är kvavt, åskan hänger i luften. Hon går med käpp och vinden har ett ordentligt tag i hennes gråspräckliga hår. Jag ropar på henne och vi kramas. Länge. Ett kärt återseende.

Denna kvinna blev tidigt ensamstående med sitt barn. Hon har kämpat för hennes integritet. Folk har haft åsikter och tyckanden om vilken typ av människa hon var. Hon tog körkort och köpte sig en bil.

”Herregud! Barn och ingen karl!” Skvallret gick i höga vågor.

Men hon har stått på sig. Hon har stått emot alla elaka tungor. Hon har tagit hand om och kämpat för hennes sjuka syster. Hon har varit aktiv inom politiken och skrivit många brev till kommunen.

Jag minns när jag var barn hur imponerad jag var av hennes vita skinnsoffor och matchande vita TV apparat. Hon hade mossgröna sammetstapeter i hallen och vitlaserade timmerväggar i vardagsrummet, en kohud på väggen och en lurvig matta under vardagsrumsbordet. Kändes lyxigt. Hon gjorde lemonad som smakade underbart varma sommardagar i bersån i hennes trädgård. Jag kommer ihåg hennes goda gurktimbaler som var hennes specialitet vid stora släktsammankomster.

Hon höll tal på min fars begravning för drygt fem år sedan som berörde från tårna till hårfästet. Det var påfrestande för henne, benen skakade och rösten darrade mot slutet, men hon ville göra det. För sådan är hon. Ställer upp för människor hon håller av och som finns och har funnits i hennes närhet.

Varje gång vi ses peppar hon mig. ”Du är verkligen en pärla! Fortsätt jobba fackligt, det har inte alltid varit en given rättighet!”.

Denna kvinna är en mentor till mig. Hon har alltid trott på mig och lyft mig på sitt speciella vis. Vi har haft djupa samtal under de år som gått. Om livet. Om vad som är rätt och fel. Om värderingar och att värna om det som betyder något.

Det är min mammas faster. Jag kallar henne gammelfaster. Hon är snart hundra år gammal och hon har kvar kämpaglöden och hennes integritet.

Min gammelfaster. Min mentor.

Jag är så tacksam för att du finns i mitt liv!