Då jaget imploderar…

Vad är det som får människor att vägra se att deras agerande får negativa konsekvenser för andra?

Som driver frågor till absurdum för att få ”rätt”?

Som ställer frågor som är anpassade till ”rätt” svar.

Som glömmer bort de där ”andra”. De där ”andra” som får betala priset för maktbegäret. Rorsmännen som lägger sin tillit till styrman. Utan att veta hur styrman stakat ut vägen. Inte för deras skull utan för sin egen.

Då egot och självbevarelsedriften likt ett gift genomsyrar det förnuftiga tänket.

Då prestige och att få rätt i sak hamnar överst på listan.

Under jakten på att boosta egot glöms kartan och kompassen bort. Värderingarna och målen försvinner. Fokus läggs på detaljer som oftast inte har någon betydelse. Gemenskapen och viljan att förändra till det bättre och lära av misstagen försvinner.

Att välja den vägen medvetet och att efter ha vandrat den ett bra tag utan att nå framgång, trots att man involverat ett flertal andra, då är det svårt att kliva av och se sig själv i spegeln.

Ja visst, vi är människor och det har nog hänt oss alla någon gång. Det är systematiken i det som är problemet. Att gång på gång söka fel och försöken att rättfärdiga sin arbetsmetod där sökandet sker bakom ryggen, i hemlighet.

Utan att prata med varandra, utan att reda i frågan, utan samverkan.

Det blir en varböld och känslan av misslyckande kommer till slut. När man får upp ögonen för det man missat under jaktens gång, människorna man svikit och förtroendet man tappat.

Men det är inte säkert att allt är förlorat.

Det är beroende på om man har fina, kloka och ödmjuka människor runt omkring som har styrkan att förlåta, styrkan att lyfta när man är som mest sårbar.

För vad är egentligen viktigt i livet?

Kärlek, tillit och förmågan att göra om och göra rätt. Att kunna se helheten. Att våga ställa sig frågan ”för vems skull” och reda i vad problemet egentligen är.

Alla hamnar i botten någon gång i livet. Alla. Vi har våra kriser. Då är det lätt att projicera över till någon eller på något annat. Men det går över, med rätt stöd och hjälp. Med fokus på rätt saker.

För att vi har varandra.

Vi ska vara rädda om oss. För det finns bara en av oss. Och vi behöver varandra när det blåser hårt. Det är detta som kallas respekt, demokrati, empati, medkänsla och socialism.

Tillsammans gör vi skillnad. Tillsammans är vi starka.