Internationella kvinnofridsdagen.

I dag 25 november är det Internationella Kvinnofridsdagen.

Dagen är instiftad av FN för att belysa de stora problem som våld mot kvinnor innebär för såväl enskilda kvinnor, barn och närstående som för samhället.

Lite svensk historia:
Kvinnofridslagen instiftades redan på 1200-talet av Birger Jarl.
Den person som bröt mot Kvinnofridslagen fick antingen dödsstraff eller 40 marks i dagsböter.

År 1864 avskaffades hustruagan.

År 1920 upphävs makes målmanskap och husbondsvälde över hustrun och även den gifta kvinnan blir myndig.

Enligt Brottsofferrådets statistik så gjordes 28 000 anmälningar år 2011 gällande misshandel av kvinnor som fyllt 18 år. Det är främst ensamstående kvinnor som utsätts för våld i nära relationer samt kvinnor som blir utsatta för våld i yrkeslivet. Mörkertalet är stort eftersom gärningsmännen är närstående. 85% av alla misstänkta är män.

Vem minns inte Fadime Sahindal som mördades den 21 januari år 2002 av hennes far? Hennes "brott" var att hon hade en svensk pojkvän.

Regeringen har antagit en handlingsplan för mäns våld mot kvinnor och insatser ska göras under år 2011-2014. Insatser som:

nationell mobilisering och samordning av arbetet,

åtgärder mot sexuellt våld,

stärkt förebyggande arbete samt skydd av och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld,

förebyggande och bekämpande av hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive äktenskap mot en parts vilja,

förebyggande insatser riktade till män, och

insatser mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Men sedan då? Hur ser det ut i samhället för kvinnor som blivit utsatta för våld? Hur ser det ut med jämställdheten? Har kvinnor ekonomisk trygghet att falla tillbaka på om de blir sjukskrivna? Får kvinnor rätt vård, stöd och hjälp om de blir utsatt för mäns kriminalitet?

Mäns våld mot kvinnor är inte acceptabelt. Det är en brottslig handling. Punkt.


Varför sker det då i vårt samhälle? År 2012?
Vad finns det för attityder? Är det okej att vara nedlåtande mot tjejer och kalla dem "hora"? Vems är ansvaret att lära våra söner om rätt och fel? Vems är ansvaret att stärka våra döttrar? Jo, det är ditt och mitt!

Hur går det med politikens, kommunernas och arbetsgivarnas jämställdhetsarbete? Arbetas det aktivt med denna fråga? Når man framgång? På allas lika villkor? Allas lika värde?

Arbetsmiljöverket genomlyser kvinnors arbetsmiljö och deras uppdrag går ut på att öka kunskapen om hur kvinnor har det på jobbet. De vill att arbetsgivare ska undersöka om det finns faktorer i arbetsmiljön som gör att kvinnor blir sjuka, och i så fall göra något åt dem.
Uppdraget pågår t o m år 2015.

Det finns mycket att jobba med när det gäller allas lika värde. Löner för kvinnodominerande yrken ska höjas. Kvinnor ska in i styrelser och på andra beslutsfattande poster. Arbetsskador ska hanteras likvärdigt, oavsett om man är man eller kvinna som drabbas. Arbetsmiljön ska förbättras för kvinnor. Pensioner och försäkringar ska vara på lika villkor, oavsett om man är man eller kvinna.

Ibland funderar jag över varför det överhuvudtaget finns skillnader...kan det bero på att det är män som fattar beslut där skillnader finns...är normerna i samhället anpassade efter män?

Nä hörni, vi har en bra bit på vägen att vandra innan jämställdheten lyser med sin närvaro.

Det krävs två för att dansa tango...

Kommunal har sagt upp samverkansavtalet med Luleå kommun.

Detta på grund av en rad händelser som t e x varningar, uppsägningar, ensidiga beslut från arbetsgivaren utan att ha en dialog med facken.

Ett samverkansavtal ska utmynna i samverkan. Medarbetarna ska kunna påverka beslut och vara delaktiga inför dessa. Arbetsmiljön ska säkerställas och det är arbetsplatserna och medarbetarna som är i fokus.

Det är ett nederlag att mista samverkan för samverkan är bra. Men det ska fungera mellan parterna.

Nordnytt visar ett inslag ikväll som handlar om en medlem som blev uppsagd såsom berättade för arbetsgivaren att hon hade ADHD. Detta strider mot det mesta.
Hon säger att hon med flera är nöjd med fackets beslut att säga upp avtalet. De känner stöd.

Om man blir trampad på tårna och inte har en partner som tar emot en i tangons dansvirvlar så måste man tacka för sig och lämna dansgolvet.

Detta har facket nu gjort.

Att välja mellan pest eller kolera?

Det är väl få som undgått SAS-krisen.
Konkursen knackar på dörren och förhandlingar med facken pågår.

Ska de anställda gå med på sänkta löner och/eller sänkta sysselsättningsgrader eller ska de bli arbetslösa?

Ibland är det bättre att bli uppsagd istället för att gå ned i inkomst. Bl a a-kassa och sjukpenninggrundande inkomst baseras på lönen och det får konsekvenser för den enskilde om man t e x blir sjuk, arbetslös eller föräldraledig.

Det är ju bara att hoppas på att de har bra avtals- och medlemsförsäkringar och att alla är medlemmar både i facket och a-kassan.


Eller så går man med på kraven. Man har ju ändå ett arbete kvar. För en tid iallafall. För hur länge vet ju ingen.

Hur man än vänder och vrider på saken får alltid varsel och uppsägningar hemska konsekvenser. För den enskilde och deras familjer, för samhället, för kommunen.


Och jag ska snart ut och flyga. Med vilket bolag återstår att se.

Jag hoppas att det löser sig och att facken med dess medlemmar orkar hålla ut! Kämpa på!

Jag är besviken!

Tänk dig att du har ständig värk i kroppen. Du är opererad utan lyckat resultat. Du kan inte sova på grund av värken. Du får starka sömn- och värktablettersom gör att du blir dåsig och har svårt att koncentrera dig på ditt arbete.

Du har 5 barn som kräver engagemang, några av dessa har det svårt i skolan. Den du lever med mår inte bra och behöver stöd och hjälp.

Du är sjukskriven 50% och stundtals heltid. Du har diagnosen depression samt högt blodtryck. Du medicineras även för detta. Biverkningar av dessa yppar sig genom dålig mage och du känner aptitlöshet. På grund av illamåendet kräks du varje morgon.

Du besöker sjukvården för att få hjälp. Besökstid dröjer och intyg dröjer.

Eftersom du inte bott i Sverige så länge är du ibland svår att förstå och får upprepa dig många gånger. Nytt land, nya lagar och regler att rätta dig efter.

Försäkringskassan hör av sig. Du har nått max antal sjukpenningdagar. Sjukintyg gås igenom. "Hur mår du? Vilka arbetsuppgifter klarar du? Du måste prata med din läkare så denna skriver tydlig medicinsk diagnos, annars kan jag som handläggare inte göra en rättvis bedömning om du får sjukpenning!"

Berätta. Igen. Du prövas mot den reguljära arbetsmarknaden, eller "vanligt förekommande arbeten på arbetsmarknaden" som det heter idag.

Arbetsförmedlingen kopplas in. Berätta. Igen. Anmäla dig som arbetsökande så du inte går miste om sjukpenninggrundande inkomst.

Avstämningsmöte med rehabteamet och Försäkringskassan stundar. Du gruvar dig och är nervös. Vad förväntas av mig? Tänk om du säger fel saker? Tänk om du inte får ny sjukpenningperiod?

Så kommer dagen med stort D. Du kliver in i konferensrummet. Där väntar kurator, rehabkoordinator, sjukgymnasten och din handläggare från Försäkringskassan. Läkaren kommer också, en halvtimme för sent. En halvtimme av trevande försök att klura ut vad målet och syftet med mötet är för det har du inte förstått. Bara fått till dig att det ska vara så. Det säger reglerna.

Under mötet kommer en massa förslag om att träffa sociala. Du får till dig att psykiatrikern måste göra en bedömning, tycker kuratorn. Psykiatrikern är inte med på mötet. "Jag måste få ett relevant uppdrag" säger kuratorn. Läkaren sitter tyst. Försäkringskassan vill ha svar och besked av vården för att göra en bedömning och berättar om hur reglerna ser ut.

Du sitter där i en timme och kroppen skriker pga värken. Förstår inte. De käbblar sinsemellan om hur de ska kalla på varandra och vem som ska göra vad.

Till slut blir du förbannad. Talar fritt ur hjärtat. Din besvikelse och vilka förväntningar du har och att du vill bli behandlad med respekt och kräver dina rättigheter. Alla tittar upp och ser på dig.

Låter inte så kul, eller hur? Detta har jag fått erfara då jag följt med en medlem under dennes rehabilitering.

Och jag blev uppriktigt sagt arg och mycket besviken. Och jag var tvungen fråga vilken hjälp medlemmen skule få härnäst. Fokus på rätt person. Inte prata över huvudet.

Vi fick till en handlingsplan till slut men detta ska inte människor utsättas för! Man kan alltid hoppas att det bara var en dålig dag...

"Pensionsåldern måste höjas!"

Det slår regeringens pensionsutredare fast.

Men vad innebär det?
Att fler ska jobba efter 65 års ålder eller är det för många som tar ut sin pension innan 65?
Vad är det som gör att man orkar arbeta efter 65?

Det beror med stor sannolikhet på vilken arbetsmiljö du har!

Ökade krav i arbetslivet och hög arbetsbelastning på grund av slimmade organisationer, ofta förekommande omorganisationer och konkurrens är alltför ofta förekommande anledningar till att man inte orkar.

Det är LOs medlemmar vi talar om.

"Gör mer på kortare tid." "Om det inte passar, har du alltid valmöjligheten att säga upp dig!"

Arbetslösheten är hög idag vilket gör att arbetsgivare har en fördel på arbetsmarknaden.

Prestationskraven sätts utifrån unga och friska människors förutsättningar. Inte den som är äldre.
Hur ska diskrimineringslagens text tolkas utifrån äldres situation på arbetsmarknaden?

Hur når vi då framgång? Hur ska vi orka arbeta till minst 65 års ålder?

- Öka arbetsmiljömedvetenheten! Utbilda anställda och arbetsgivare, ha som målsättning att det ska finnas ett skyddsombud på respektive arbetsplats.
- Tänk långsiktigt!
- Investera i arbetsmiljö!
- Utveckla samverkan med parterna på arbetsmarknaden som facket, näringslivet, kommunen och arbetsförmedlingen. Var steget före och ha beredskap! Det är ingen hemlighet hur åldersstrukturen ser ut hos respektive arbetsgivare och i kommunen.
- Satsa på att förbättra folkhälsan!
- Arbetsgivare och politiker måste ta sitt ansvar!

Att ha kontinuitet bland anställda på företagen är kostnadseffektivt. Samma gäller då anställda får vara friska, känna delaktighet samt kunna påverka sin arbetssituation.
Möjlighet till utbildning, fortbildning samt kompetensutveckling bidrar även till detta!

Om jag har varit anställd hos en arbetsgivare i flera år, känner jag ofta till framgångsfaktorerna och tillika fallgroparna. Denna kunskap är guld värd!

Tidningen "Arbetet" har bra artiklar som handlar om just detta:
http://arbetet.se/2012/11/09/han-vill-se-dig-jobba-langre/

Vill du veta mer om arbetsmiljö så klicka dig gärna fram på Arbetsmiljöverkets webbutbildningar:
http://www.av.se/webbutbildningar/


Så då är det bara att lägga i en högre växel och förbättra arbetsmiljön då!


-

Att så frön...

Hemma efter kvällsöppet på Bodenssektionen i Kommunal Norrbotten.

Jag fick ett samtal av en medlem som har nedsatt arbetsförmåga och som jag stöttat gällande arbetsanpassning och rehabilitering.

Han är nyfiken på hur det är att vara fackligt förtroendevald och hur det går till att bli vald. Han vill få kunskap i arbetsmiljöfrågor.

Denna person har under lång tid stridit för sina rättigheter ensam. Han har om och om igen fått förklara för Arbetsförmedling och socialförvaltning över hur hans situation är och vilka förutsättningar han behöver för att fungera.

"Mina vänner trodde inte att jag skulle klara att ta strid en gång till. Men jag har haft stor hjälp av facket. Jag vill också vara med och påverka och göra skillnad! Hur gör man? Hur gör du? Vad är det som gör att du orkar och var får du din kunskap ifrån?" säger han.

Och jag berättar. Jag berättar om hur jag började engagera mig i facket och varför. Jag berättar om hur roligt uppdraget som facklig förtroendevald är och hur tufft det kan vara. Jag berättar om hur många nya bekantskaper man gör sig och hur mycket man lär sig under resans gång. Misstag och framgångar. Och att man faktiskt gör skillnad! Man kan påverka och komma framåt!

Jag hoppas att han inte släpper tråden han börjat spinna på. För facket behöver fler engagerade medlemmar! Som kan berätta för andra som säger att "Facket gör ingenting" och "Facket bryr sig bara om dem som skriker högst" att det inte är så.

Facket behöver medlemmar som vill och är nyfiken på!

Sorry kids!

Nu åker det överblivna halloween-karrat rakt ner i magen min!

Här har jag väntat i flera dagar på läskiga monster men inte en enda unge
har behagat knacka på!

Vad göra? Det finns ju trots allt ett bäst före datum på karrat...

Så för att undvika godisförgiftade barn och ilskna föräldrar därtill, offrar jag mig därför till fortsatt folkhälsa, glada barn samt lugna föräldrar!

Om det går åt pipsvängen...

Jag brukar roa mig med att se ett program på TV som heter "Doompreppers".

Det handlar om amerikaner som förbereder sig för diverse katastrofer som epidemier, krig, väderstormar, invsion av utomjordingar osv.

De hamstrar ris, konserver och destillerat vatten, de har värsta vapenarsenaler, medicinförråd och skyddsutrustning undangömt i bunkrar, stugor och gropar som de gräver.

En del har jeepar och bussar samt bränsle i underjordiska garage.

De klär hus och hem med bepansrat glas och tränar familjerna hur man tar på gasmasker och lär sig skjuta med vapen.

De flesta av dem lägger ner mycket tid och pengar på detta och en del har ägnat trettio år av sitt liv till denna "förberedelse".

Det får mig att leka med tanken över vad jag skulle vilja lämna till eftervärlden. Kanske arbetsrättslagarna och kollektivavtalen. Kanske ett modets kavalkad genom mitt liv. Några serietidningar som Kronblom och Herman Hedning...

Tänk vilken överraskning för den som hittar det paketet!

Framför mig får jag en bild av en person iklädd en jättepyjamas med hängrumpa, en skone piece, med Madonna-frisyr och dinglande svarta, pärlprydda kors runt halsen liggande i en hängmatta av märket "fatboy" läsandes om Åsa-Nisses senaste äventyr med Klabbarpan och Eulalia 1 och II.

Kanske är det så, att om vi visualiserar vad vi vill ge åt de som ska sköta vår värld efter oss, värnar vi mer om det vi tycker är viktigt.
Vi kanske slutar hävda vad som är mitt och ditt, kapitalism och klyftorna i samhället kanske skulle minska...

Vi kan väl prova att tänka och agera så, åtminstone för en stund?