Jag är besviken!

Tänk dig att du har ständig värk i kroppen. Du är opererad utan lyckat resultat. Du kan inte sova på grund av värken. Du får starka sömn- och värktablettersom gör att du blir dåsig och har svårt att koncentrera dig på ditt arbete.

Du har 5 barn som kräver engagemang, några av dessa har det svårt i skolan. Den du lever med mår inte bra och behöver stöd och hjälp.

Du är sjukskriven 50% och stundtals heltid. Du har diagnosen depression samt högt blodtryck. Du medicineras även för detta. Biverkningar av dessa yppar sig genom dålig mage och du känner aptitlöshet. På grund av illamåendet kräks du varje morgon.

Du besöker sjukvården för att få hjälp. Besökstid dröjer och intyg dröjer.

Eftersom du inte bott i Sverige så länge är du ibland svår att förstå och får upprepa dig många gånger. Nytt land, nya lagar och regler att rätta dig efter.

Försäkringskassan hör av sig. Du har nått max antal sjukpenningdagar. Sjukintyg gås igenom. "Hur mår du? Vilka arbetsuppgifter klarar du? Du måste prata med din läkare så denna skriver tydlig medicinsk diagnos, annars kan jag som handläggare inte göra en rättvis bedömning om du får sjukpenning!"

Berätta. Igen. Du prövas mot den reguljära arbetsmarknaden, eller "vanligt förekommande arbeten på arbetsmarknaden" som det heter idag.

Arbetsförmedlingen kopplas in. Berätta. Igen. Anmäla dig som arbetsökande så du inte går miste om sjukpenninggrundande inkomst.

Avstämningsmöte med rehabteamet och Försäkringskassan stundar. Du gruvar dig och är nervös. Vad förväntas av mig? Tänk om du säger fel saker? Tänk om du inte får ny sjukpenningperiod?

Så kommer dagen med stort D. Du kliver in i konferensrummet. Där väntar kurator, rehabkoordinator, sjukgymnasten och din handläggare från Försäkringskassan. Läkaren kommer också, en halvtimme för sent. En halvtimme av trevande försök att klura ut vad målet och syftet med mötet är för det har du inte förstått. Bara fått till dig att det ska vara så. Det säger reglerna.

Under mötet kommer en massa förslag om att träffa sociala. Du får till dig att psykiatrikern måste göra en bedömning, tycker kuratorn. Psykiatrikern är inte med på mötet. "Jag måste få ett relevant uppdrag" säger kuratorn. Läkaren sitter tyst. Försäkringskassan vill ha svar och besked av vården för att göra en bedömning och berättar om hur reglerna ser ut.

Du sitter där i en timme och kroppen skriker pga värken. Förstår inte. De käbblar sinsemellan om hur de ska kalla på varandra och vem som ska göra vad.

Till slut blir du förbannad. Talar fritt ur hjärtat. Din besvikelse och vilka förväntningar du har och att du vill bli behandlad med respekt och kräver dina rättigheter. Alla tittar upp och ser på dig.

Låter inte så kul, eller hur? Detta har jag fått erfara då jag följt med en medlem under dennes rehabilitering.

Och jag blev uppriktigt sagt arg och mycket besviken. Och jag var tvungen fråga vilken hjälp medlemmen skule få härnäst. Fokus på rätt person. Inte prata över huvudet.

Vi fick till en handlingsplan till slut men detta ska inte människor utsättas för! Man kan alltid hoppas att det bara var en dålig dag...