Jag har en resvän. Idag gråter hon. Hon känner sig ensam och saknar sin familj.
Denna modiga, underbara kvinna är från Colombia. Hon har bott i Sverige några år och har svårt att förstå svenska.
Hon är arbetssökande och timanställd och vissa dagar arbetar hon 13 timmar och kroppen skriker av värk.
Vi pratar ofta om hur det är på jobbet och hur saker och ting fungerar i samhället, regelverk och var man ska vända sig för att söka arbete och om a-kassa.
Jag beundrar hennes styrka. Tänk att bo i ett land där du inte känner så många, du har tvingats lämna din familj av olika anledningar.
Jag förstår hennes längtan hem.
För ett halvår sedan reste hon till Colombia för att träffa sina anhöriga och hon sparar allt vad hon kan för att snart kunna återse dem igen. Hoppas hon får göra det snart innan hennes hjärta slits isär mer än vad det gjort hittills.

Hon berör mig för hon är en kämpe. På gott och ont.