Så har jag äntligen kommit ut.
Nu går det inte att dölja längre fast jag har minsann försökt! Jag har levt i förnekelse sedan år 2001 och krampaktigt hållit fast vid att jag inte haft behovet.
Men nu är det officiellt:
Jag behöver glasögon!
Jag har idag blottat mig för mina kollegor på Kommunal i Boden då vi planerat för vår verksamhet och fackliga aktiviteter inför nästa år. Och jag överlevde! Det var inte dödligt! Och jag såg vad det stod i papprena framför mig och på whiteboarden, klart och tydligt!
Nu är det bara att gilla läget och försöka pimpa upp mina hjälpmedel som ska sitta på näsryggen.
Kanske man skulle prova ett par bågar á la Dame Edna?