Minnet av när jag kramade om min far sista gången är så tydligt.
Han låg på Umeå Universitetssjukhus efter han fått diagnosen lymfom och leukemi. Cancer. Kräfta.
Det var strax innan påsk år 2009. Cellgiftbehandling, vila, cellgiftbehandling. Han tappade sitt hår som han var så mallig över. "Se, inte ett enda grått hårstrå!"
Pappa var näst intill svarthårig. Han hade gröna ögon med en orange prick i. Han var lång och smal. Bar långkalsonger in i juni månad. Jag kommer ihåg hans orangea Helly Hansen jacka som doftade skog och sågspån. Han älskade ost. Fördömde osthyvlar.
Jag vände bort blicken. Jag visste att han visste. Vi kommer aldrig mer att ses. Jag kunde inte ens förmå mig att säga hejdå till min mor som höll honom sällskap. Jag kastade en blick i spegeln som hängde på väggen i hans rum. För att se om han såg mina rödgråtna ögon.
Jag minns när jag fick beskedet. Den 21 april 2009. Kommunal Norrbotten hade årsmöte och i samma ögonblick som Tobias Baudin valdes som ordförande fick jag telefonsamtalet jag inte ville ha. Jag lämnade lokalen där vi ombud huserade. Det var min syster. "Nu har pappa somnat in."
Han blev 71 år gammal. Han är otroligt saknad. Det har gått drygt 4 år men känns ibland så nära inpå.
På Alla helgons dag tänker vi på våra nära och käras själar. Vi tänder ljus på gravar och minneslunder. Det är vackert. Det är fridfullt.
Jag tänker på min far. Jag tänker på min mormor. Jag tänker på mitt barns far. Alla fattas de oss.
<3
SvaraRadera