Jag blundar och minns...

Jag blundar och minns min barndoms jular.

Tänker på dagarna innan julafton då jag och min syster finkammade hela huset på jakt efter julklapparna och vi lyckades alltid hitta dem. Vi klöste upp tejpen försiktigt, försiktigt för att stilla vår nyfikenhet. Med hjärtat i halsgropen satte vi tillbaka tejpen så den passade med mönstret på julklappspappret...

Vi passade på när mamma och pappa åkte in och handlande, vilket de gjorde varje lördag klockan 10.00 och oftare dagarna innan jul för att fylla på det där sista.

Jag minns kvällen innan jul då vi inte kunde somna. "Sover du?" frågade vi varandra ett flertal tillfällen innan John Blund kom och då var nog klockan både ett och två på natten.

På julafton suckade och stönade pappa. Mamma var irriterad och lagade mat så svetten lackade. "Man ska alltid få svälta tills det är julmat sedan är man så mätt så man nästan kräks" muttrade han ofta. Ändå är jag fullt övertygad om att han älskade julen. Han sjöng julsånger som han tolkade på sitt egna lilla vis då han satt i pannrummet och fyllde på ved i pannan.

Granen var alltid hämtad från skogen. Det var pappas uppgift. Jag och syrran skrattar gott och hjärtligt åt designen, pappa hade en förmåga att hitta den magraste och mest ojämna gran som gick att uppbringa. Den såg aldrig ut som i amerikanska filmer, tjock och tät. Han vårdade den dock ömt, kände med fingret om den var utan vatten och den fick en sockerbit per dag.

Kommer ihåg då vi lekte i granen. Rådstjärnan speciellt. Det var en stjärna av halm som vi rådfrågade då tomtarna inte visste någon utväg i alla de äventyr de fick vara med om mellan grenarna i granen.

Pappa hämtade mormor som bodde 7 km från gamla Sävast där vi bodde. I lagom tid så vi alla hann sitta i lugn och ro och se Kalle Ankas jul. De två småretades alltid med varandra. Hon gillade inte när pappa fotograferade henne när hon plockade skäggstrån från hakan eller när hon höll på att ta fel på frukostflingorna och torrfodret till katta och fick höra detta många, många gånger efter det.

Mamma pendlade mellan köket och Kalle och fyllde på godisskålen vilken tömdes i rask takt.

Marschallerna skulle tändas på bron och sedan var det dags för pappa att gå och köpa tidningen.

Under följande juldagar var det så dags för släktkalas hos mormor. Mostrar, mågar, kusiner och tremänningar samlades i hennes tvåa på Prästholmen. Hon ansträngde sig alltid över att alla skulle trivas och vi fick absolut inte lämna matbordet förrän vi var proppmätta. Hon gjorde alltid ugnsomelett med svampstuvning och sufflé. Sufflén var hennes paradrätt. Hon var mån om att den skulle vara fluffig, var den inte det , ojade hon sig hela eftermiddagen. Wienernougaten stod alltid på vardagsrumsbordet.

De tiderna kommer aldrig mer igen. Mormor och pappa finns inte längre i livet men jag ler för mig själv varje gång jag tänker på detta.